Inspärrningens estetik

Anders (vår speldesignguru) och jag pratar om Michel Foucault. Eller snarare om hans civilisationskritik. I en artikel skriver Gilles Deleuze om Foucaults begrepp inspärringssamhällen vars uppgift var att uppfostra människor till goda medborgare:

Individen upphör inte att passera från en sluten miljö till en annan, var och en med sina egna lagar: först familjen, sedan skolan (”du är inte längre hemma”), sedan kasernen (”du är inte längre i skolan”), därpå fabriken, från tid till annan sjukhuset, kanske fängelset, som är inspärringsmiljön par excellence.

I den kris som inspärringssamhällena upplevde under 1960-70-talen avlöstes de av kontrollsamhällen med andra styrmekanismer.

Dock, det Anders och jag pratade om var att spelvärldar i mycket påminner om inspärringssamhällen – tydligt definierade sociala ytor som, där samvaro och utveckling styrs av ytterst väldefinierade och icke förhandlingsbara regler.

Alltså, våra studenter (och lärare) som spelar, väljer att befinna sig i världar som var aktuella på 1700- och 1800-talet och vars viktigaste kännetecken är reglering, konkurrens och disciplin. Eftersom de inte längre finns i den verkliga världen, så utvecklas de istället virtuellt.

Min fråga blir då: Hur upprätthåller vi ett pedagogiskt förhållningssätt som vilar på inspärrningssamhällets motsats?

Nils skrivande

Jag läser med förtjusning Carl Bildts blogg Alla dessa dagar. Carl Bildts son Nils har en blogg (ligger i CB:s bloggroll).

Nå, det jag mediterar över är hur lik Nils är alla andra 16-åringar. Han skriver till exempel onsdagen 8 oktober:

Nu h ar jag inte skrivit på ett ag så jag tänkte göra det igen. Jag har inte gjort så mycket de senaste dagarna, förutom att jag träffade pappa igår. Han var i London, så jag tog ledigt en dag för att träffa honom och hänga med på hans möten. Men förutom det har jag inte gjort mycket alls. Därav bristen på inlägg.

Alltså, i detta märkliga, hormonfyllda universum som en tonåring är och där världens smärta och och den egna glädjen dansar runt varje vaken sekund, där förälskelsen och sjävföraktet korsar varandras vägar många, många gånger varje minut, finns också en yttre gestalt som påstår att händelselösheten är ett normaltillstånd.

Så märkligt och obegripligt är en människas liv.

Skomakare och sånt

Den gamla sedelärande historien om skomakarens barn som hade de sämsta skorna i byn, har stämt ganska väl på oss. Vår användning av webben för t ex rekrytering av nya studenter, eller för att skapa trovärdighet gent emot blivande arbetsgivare och samarbetspartners har varit ungefär i skomakarklass.

Dock kan även till synes omöjliga lägen förvandlas, om inte till segrar, så dock till guldlägen. Vår vän Netport har stöttat oss ekonomiskt så att vi kan utveckla en ny rekryteringssajt. Därför har vi kunnat engagera Givakt i arbetet. Sajten kommer att inte att gå av för hackor, tro mig.

För att du ska förstå att jag inte skriver i nattmössan krävs endast lite tålamod, sajten lanseras i mitten av februari.

Om sammanhang och nytta

Fick en förfrågan angående breddad rekrytering på BTH. En ny plan ska formuleras för hur vi ska göra 2008-12. ”Breddad rekrytering”, smaka på orden. Breddad i förhållande till vad? Och varför? Inom gestaltande verksamhet är sanningen den att en mottagare aldrig kan ha fel (Med gestaltning menar jag att väcka och upprätthålla intresset hos en mottagare). Alltså är det väl en självklarhet att de som kommer till oss, gör det för att de vill. Om ingen kommer, vill ingen.

Det jag menar är att all rekrytering i grunden handlar om pedagogiskt utvecklingsarbete. Alltså svarade jag som svar på frågan:

Mina synpunkter grundar sig på våra erfarenheter så här långt: Jag skriver ur hjärtat, så du får stryka och mildra efter eget gottfinnande.
Bakgrunden till våra erfarenheter bygger ett långsiktigt arbete och på följande hypoteser som vi understundom får bekräftade i våra utbildningar:

Starka värderingsförskjutningar för dem som är födda på 80- och 90-talet i förhållande till tidigare studentgenerationer, inte minst när det gäller deras förhållande till teknik, lärande och kunskap.

* En tekniker är inte längre en hjälte som på 60-70-talen. Tvärtom är inte minst den digitala tekniken så inbäddad i vår kultur att den blivit ”osynlig”. Dock finns ett starkt växande intresse för att utforska tillämpningar av teknik, inte minst för kommunikation. Detta intresse är inte könsbundet. Alltså bör utbildningsfokus ligga på  applikationsnivå, inte på teknik som egenvärde.

*  Undvika att uppmuntra konsumentbeteende när det gäller kunskap. Studenters erfarenheter av egen kunskapsbildning och lärande har grundlagts i en ungdomsskola som alltmer krackelerar inifrån p g a att den inte kan möta unga människors behov av att finna sina egna kunskapsvägar. Högskolan behöver alltså finna former för ett individuellt, handledarlett lärande som skapar mening för den enskilde studenten. Paradoxalt nog fungerar det bäst i grupp. Individers kunskapsbehov blir synliga först när de får spegla sig i andra. Detta behov är inte könsbundet.

* Sammanhang och nytta. Fokusera på sammanhållna utbildningar, så att studenterna kan förstå progressionen i sin egen kunskapsutveckling och kunna koppla den till en tydlig målbild vad den leder till, d v s i första hand arbete. Detta är inte könsbundet.

Alternativt urval kan vara ett sätt att förstärka och bekräfta studenternas utbildningsval. Vi har valt att inte i första hand använda urvalet som ett sätt att välja ut en ”elit”, utan att ge de sökande möjligheter göra medvetna val. Fokus i urvalsprocessen ligger på färdigheter som i sig breddar en traditionell rekrytering – den sökandes motivation, kreativitet, verbala och ickeverbala förmåga, förmåga att relatera sina styrkor och svagheter till sig själv och andra människor m m.

Om skissande och lärande

Mötte studenter som just avslutat en kurs i skissteknik. Vi använde en timme för att reflektera över hur det går till att lära sig att få tankar och känslor via en penna ut på ett papper. Kort sagt hur vi kan göra bilder av något som händer inne i oss.

Det påtagliga i samtalet är den dubbla feedbacken jag fick.

Å ena sidan att långsamt upptäcka att det som var en självklarhet i småbarnsåren behöver läras om på nytt från början. Det är naturligtvis oerhört frustrerande och tar sig uttryck i ”Men om läraren hade visat mer hur han gör…” Om vi fått lära oss mer ritteknik, så…” ”Om jag bara fått veta mer vad jag skulle behöva utveckla…” Just den här kursen är ju så svår, därför att ingen annan kan berätta för mig vad som ryms i mig och hur jag ska kunna visualisera något av det. Jag behöver bokstavligt börja från början om jag gjort uppehåll i ritandet från 7-årsåldern tills dess jag är 22 eller 55.

Å andra sidan, när den första frustrationen lägger sig, infinner sig ett lugn i rummet och studenterna börjar prata om hur de prövat om och om igen, fått feedback från läraren, prövat igen och långsamt, mycket långsamt börjar upptäcka hela nya förmågor hos sig själva. Eller som en student skrev i ett mail till mig:

Vi fick känna oss fram och upptäcka både vårt personliga skissande,
samt hur man kunde använda det för att hantera vad som finns inuti sitt eget sinne.
Jag blev introducerad till den själsliga och konstnärliga dimensionen av skissande,
samtidigt som jag fick lära mig vad jag behöver jobba mer på för få fram en bra bild,
genom samtal och bedömande.

Återstoden av våra liv

Satt med ett gäng från Digitala spel i går eftermiddag och pratade om framtiden.

Vi gjorde det genom att försöka bena ut vad det är för utbildning de de kom till för ett och ett halvt år sedan och hur deras föreställningar har förändrats under den här tiden.

Det är lite speciellt med spelutbildningar, tycker jag, eftersom det finns, åtminstone på ytan, en stark gemensam föreställning om vad utbildningen ska leda till. De vill få jobb i spelindustrin. Det verkar ytterst rimligt, tycker jag, men samtidigt finns en alltför begränsad syn på vad spelindustrin är – drömmen är att arbeta i stora team med utveckling av AAA-spel, t ex spel motsvarande World of Warcraft, projekt med budgetar på över 100 miljoner kronor.

Det tycker jag begränsar studenternas möjligheter att komma till sin rätt och inte minst att få arbete efter studierna. I Sverige finns det maximalt två spelföretag som jobbar med så stora projekt, som har en anständigt sund ekonomi och en vettig framtid. Men även de är i händerna på ytterst kortsiktiga riskkapitalister/internationella förläggare utan någon större framförhållning.

Jag hävdade i samtalet att det vore rent kriminellt om våra utbildningar skulle ha som mål att utbilda studenter till en så smal bransch. För å andra sidan är ju den sammantagna digitala mediebranschen så oändligt mycket större om studenterna inser att arbetsmöjligherna för en speldesigner eller en spelprogrammare är viktiga i hela branschen. Det är ju därför vi försöker att arbeta i team, över gränserna med de andra utbildningarna – Digital bildproduktion, Digital ljudproduktion och Medieteknik. Men detta är svårt, eftersom spelstudenternas föreställningar motsvaras av de andra utbildningarnas studenter.

Nu är det inte så att det är studenternas fel att dessa föreställningar dominerar, utan ansvaret vilar tungt på ungdomsskolans fragmentisering av kunskap och lärande och en digital mediebransch som till stora delar är omogen och därför i alltför hög grad pinkar in sina olika revir. Här finns en stor utmaning för oss som jobbar med utbildning och forskning att erbjuda tid och rum för unga människor att vidga sina perspektiv. Om inte, bidrar vi till att förminska och i vissa fall omintetgöra deras arbetsmöjligheter och därmed branschens utvecklingspotential.

Och ytterst tror jag att det handlar om vad vi ska göra i återstoden av våra liv.

Bjäfset

Den kloka Lena Andersson skriver i en TV-krönika i samband med nobelfesten

”akademin (…måste) inse att den liksom Nobelfesten är starkt klasspräglad, vilket hämmar den. De strikta gamla ritualerna, de löjliga overallerna, mössorna och lekarna, hela den självbespeglande kulturen med dess ton och språk, nollningarna och känslan av klick och kotteri och exklusivitet som allt det nämnda handlar om att odla och befrämja, stöter generation ­efter generation bort dem som inte är födda ­in i det. Ta bort det akademiska bjäfset och de underförstådda koderna som är till för att stänga folk ute så kanske det blir stånds­cirkulation även i svenskt forskningssamhälle.”

Jag tror att jag, åtminstone till dels, håller med henne. När det akademiska livet alltför mycket påminner om mitt eget logement från lumpen på P6 i Kristanstad, blir jag en aning nervös. Ett illavarslande tecken kan vara när arbetskamrater kallar varandra vid efternamn. Kolla hur det är hos dig.

”Så går en dag än från vår tid…

…och kommer icke mer” sjöng min fromma moder för mig när jag var liten. Det är en psalm som bör sjungas på kvällen.

Den här veckan har varit fylld av möten, krisledningsövningar och lucia:

Tisdag – Ursula och Claes presenterade BTH:s KK-miljö ProVision (finns ingen webb än) för oss som jobbar i Karlshamn. Målet för BTH är att harmoniera ProVision med högskolans strategi 2009-12 genom att fokusera forskning, utveckling coh utbildning i gränslandet mellan Systemteknik, hållbar utveckling coh innovation.  Syftet med miljön är att tillväxt ska ske genom samproduktion med näringsliv och samhälle. I motsats till traditionella utlysningar/ansökningar är det BTH:s ledning som bestämmer inriktning och mål utifrån en godkänd projektstruktur. Målet är alltså att ge varje lärosäte ska få möjligheter att skräddarsy sin egen utveckling.

Jag blir bekymrad (och triggad) av fem skäl:

1. Mina erfarenheter av interaktionen med KK-stiftelsen. De har en tendens att likt den vite mannen tala med kluven tunga – å ena sidan har BTH alla möjligheter att påverka sin egen miljö, å andra sidan är KK-stiftelsens egna processer så otydliga att tiden rinner i väg och den ursprungliga energin riskerar att försvinna på vägen.
2. Det andra skälet är en direkt följd av det första – på presentationen visade Claes med all tydlighet att BTH redan tvingats in i en struktur som erbjuder alltför litet utrymme för nya arenor där näringsliv, samhälle och lärosäte kan mötas på lika villkor och utveckla nya och oprövade vägar ill samproduktion och därmed innovation.
3. Därmed är också risken stor att begreppet innovation även i detta projekt blir ett uttryck för endast linjär utveckling från idé till färdig produkt.
4. Miljön gynnar för närvarande endast storskalig industriell samproduktion med redan etablerade partners.
5. Begreppet ”hållbar utveckling” problematiseras inte, trots att BTH har två kraftfulla företrädare för detta begrepp och de är djupt oense om innebörden.

Sälvklart ska stora och industriella aktörer, utanför och inne i BTH dominera, men min önskan och dröm är att också en disparat, småskalig och nätverksbaserad digital mediebransch/forskning/utbildning fick smyga in i ett hörn och i all stillsamhet ägna sig åt det vi är bra på – kreativitet, oberäknelighet, mode 2 och meningsbyggande.

Onsdag och torsdag – utbildning för BTH:s tänkta krisledning. Från Karlshamn hade Anita, Lena och jag fått förtoendet att vara med dessa två dagar. Vi var cirka 30 personer i olika funktioner som skulle öva i händelse av att BTH råkar ut för en kris, t ex större olyckor som berör vår personal och studenter. Dagarna var ytterst meningsfulla, dels för att lära känna så många människor som jag bara ser i korridorerna annars, dels för att utbildningen i grunden är en avancerad ledarutbildning.

Ur mitt professionsperspektiv innebar bekantskapen med dem som ledde utbildningen, Lasse och Kennet från Krisledning AB, ett exempel på hur en omsorgsfull dramaturgisk uppbyggnad skapar en dynamisk pedagogisk utvecklingsmiljö. De är jädrigt begåvade pojkar, tycker jag!

Fredag – lucia klockan 9 på Gourmet Grön. Karlshamns lucia med tärnor var förtjusande!

På eftermiddagen presenterade Givakt de första konceptskisserna till vår nya rekryteringswebb som ska finnas i version 1.0 i mitten av februari. Tilltalet ska vara samtida, urskiljande och utmanande. Eftersom det är rekrytering som står på dagordningen är inte fokus vad vi vill informera om, utan vad tilltänkta studenter vill kunna ta reda på om oss!

Studenterna är subjekt, inte vi.

Lördag – och därmed rinner det mig i sinnet att jag får möjlighet att citera ytterligare en stump ur min moders psalmskatt

”Det ringer till vila och veckan går ut. Guds sabbat sig nalkar och mödan har slut. Tack evige fader för hälsa och frid och nådenes gåvor i nödenes tid.”

Den du.

Ren och skär reklam

Att komma tre minuter över sex till Matöppet i vårt Kyrkhult är en fröjd för ögat. Inte så att de har stängt. Matöppet i Kyrkhult stänger tidigast kl 19, helg som söcken.

Nej, det är att möta Kerstin, Ann-Christin och hela gänget som under årens lopp liksom har blivit en del av familjen.

När jag gick ut genom skjutdörren i kväll kom jag på att jag känt dem i snart 25 år. Vi har mötts varje dag, sagt hej och sedan den obligatoriska frågan:

”Vill du ha på beloppet?” Det är en närmast helig fras, eftersom den gör att jag känner mig absolut hemma.

Något av samma känsla håller på att utvecklas i TKS ledningsgrupp, vi hade möte i eftermiddag. Den här känslan av att känna sig intelligent i sällskap med andra människor. Det är en nåd att stilla bedja om, som de gamle sa.

Den nåden håller nog på att infinna sig, tror jag.

En tidig lucia

Sedan tio år har jag hedersuppdraget att få vara ljudtekniker på luciafirandet här i Kyrkhult.

I kväll är det dags!

Alltid lika trivsamt och utmanande att få luciatåget att sjunga ut i mikrofonerna, så att de hörs. Publiken brukar bestå av mellan 2-300 frysande människor som återkommer år efter år till vårt torg klockan sex.

Som traditionen bjuder, kröns lucian av en lokalt framstående person (i år är det Leif Stexå, chef för Kyrkhults sparbank) och år efter år berättas om syrakusalegenden och om den stackars flickan som får sina ögon utpetade.

Men så läser jag att Anna Larsson har en alternativ legend till buds:

”Lucia är ett firande som kokats ihop av medeltida supfester för att hålla Lucifer (Lusse) borta under den mörkaste vinternatten, en tysk sed där lussekronan är en gloria och lucian Jesusbarnet och ”Staffans- visor”, ett innovativt sätt för svenska gymnasie-elever att tjäna ihop pengar för att ha råd att resa hem över julhelgen. Det första offentliga lucia- tåget anordnas faktiskt först på 1920-talet. Och vårt svenska luciafirande har egentligen ingenting med det kvinnliga helgonet från Syrakusa att göra.”

Jaha ja. Men det gör inte så mycket. Att få spekulera ihop med Anette, Doda, Maj, Anders och de andra festarrangörerna är belöning nog, även om Annas Lusse är orsaken till festen.