Allvaret

På tal om att vårt jobb som lärare och studenter är på fullaste allvar.

John Maeda, f  d professor på MIT, grafiker och datavetare, sedan i somras president på Rhode Island School of Design (RISD), uttrycker samma sak.

12 september 2008 höll han sitt invigningstal på RISD och uttrycker allvaret så oändligt mycket mer nyanserat och inte fullt så drastiskt som jag gjorde i föregående inlägg:

”I’ve always been someone who hates labeling myself – I don’t feel like an artist, a designer, a technologist, an administrator, or any other one thing. I feel like me, someone who likes making things. When I was younger, people used to tell me, “maybe you should be a graphic designer.” I didn’t know what that meant until I stumbled upon a book by Paul Rand called A Designer’s Art, and I was humbled and changed. Paul Rand created the well-known IBM, ABC, UPS logos and many other lasting works. In Rand’s work, I saw an exquisite understanding of space combined with a deep, playful sense of what it means to be human. Later, I was fortunate to meet Rand at his studio in Connecticut and spend some time with him before the end of his life. He imparted to me not only wisdom about art and design, but also wisdom about life. He said to me, “You cannot play if you cannot earn.” I am grateful that in my life, I’ve found many ways to earn through play, and play through earning. It’s a life I wish for all RISD grads, and I’m sure their parents feel the same way.”

Och han avslutar sitt tal:

We can Start. And Finish. Here. The creative mind is not limited to black and white. It is comfortable with ambiguity, and ‘doing both’ as I like to say. You can be both a designer and an artist, a humanist and a technologist, a student and a teacher, a hand craftsman and a Photoshop guru, a global and local thinker, a leader and a servant, a president and a citizen. And we can start as many times as we like when we are open to the spirit and rigor of the creative way of being.”

Det du.

I samma båt

Nu har en copywriter kopplats in till vår nya rekryteringssajt – Anna Teresia. Det har jag längtat efter. Vi har många bra människor på bild, ljud, design och teknik, men saknat någon som kan uttrycka en känsla, en rörelse i ord.

Pratade i telefon med henne för en stund sedan för att hon ska få grepp om grundkänslan som vi vill berätta för en människa som klickar in på vår webbplats för första gången. Kort sagt vad vi vill  ska träffa i maggropen på en besökare, som i bästa fall väljer att söka våra utbildningar.

Eftersom vi har kort om tid så fick jag bli lite drastisk, så jag sa ungefär så här:

Vi som är här på BTH  i Karlshamn har en gemensam passion – vi vill till varje pris upptäcka, utveckla, utforska alla kända och just nu okända uttrycksmöjligheter som finns för att göra digitala medier så meningsfulla som möjligt för en mottagare. Det spelar ingen roll om vi är studenter eller anställda och det är på djupaste allvar!

Därför har vi varken tid eller råd att låtsas att det är utbildningar med traditionella lärar- och studentroller. Vi behöver bokstavligen sitta bredvid varandra och gemensamt dona och fixa och härja med alla till buds stående medel för att komma till skott.

Det enda som skiljer de anställda från studenterna är att de anställda har ansvar för helheten, att vi är äldre och därmed har större erfarenhet av livet, handledning, konfliktlösning och greppet om vad vi vill ska hända under de tre år som en student är hos oss.

När vi nästan var färdiga med vårt samtal, så slog det mig – borde inte det förhållningssättet vara självklart på alla utbildningar från första klass i grundskolan och uppåt?

Är det det?

Inspärrningens estetik

Anders (vår speldesignguru) och jag pratar om Michel Foucault. Eller snarare om hans civilisationskritik. I en artikel skriver Gilles Deleuze om Foucaults begrepp inspärringssamhällen vars uppgift var att uppfostra människor till goda medborgare:

Individen upphör inte att passera från en sluten miljö till en annan, var och en med sina egna lagar: först familjen, sedan skolan (”du är inte längre hemma”), sedan kasernen (”du är inte längre i skolan”), därpå fabriken, från tid till annan sjukhuset, kanske fängelset, som är inspärringsmiljön par excellence.

I den kris som inspärringssamhällena upplevde under 1960-70-talen avlöstes de av kontrollsamhällen med andra styrmekanismer.

Dock, det Anders och jag pratade om var att spelvärldar i mycket påminner om inspärringssamhällen – tydligt definierade sociala ytor som, där samvaro och utveckling styrs av ytterst väldefinierade och icke förhandlingsbara regler.

Alltså, våra studenter (och lärare) som spelar, väljer att befinna sig i världar som var aktuella på 1700- och 1800-talet och vars viktigaste kännetecken är reglering, konkurrens och disciplin. Eftersom de inte längre finns i den verkliga världen, så utvecklas de istället virtuellt.

Min fråga blir då: Hur upprätthåller vi ett pedagogiskt förhållningssätt som vilar på inspärrningssamhällets motsats?

Om sammanhang och nytta

Fick en förfrågan angående breddad rekrytering på BTH. En ny plan ska formuleras för hur vi ska göra 2008-12. ”Breddad rekrytering”, smaka på orden. Breddad i förhållande till vad? Och varför? Inom gestaltande verksamhet är sanningen den att en mottagare aldrig kan ha fel (Med gestaltning menar jag att väcka och upprätthålla intresset hos en mottagare). Alltså är det väl en självklarhet att de som kommer till oss, gör det för att de vill. Om ingen kommer, vill ingen.

Det jag menar är att all rekrytering i grunden handlar om pedagogiskt utvecklingsarbete. Alltså svarade jag som svar på frågan:

Mina synpunkter grundar sig på våra erfarenheter så här långt: Jag skriver ur hjärtat, så du får stryka och mildra efter eget gottfinnande.
Bakgrunden till våra erfarenheter bygger ett långsiktigt arbete och på följande hypoteser som vi understundom får bekräftade i våra utbildningar:

Starka värderingsförskjutningar för dem som är födda på 80- och 90-talet i förhållande till tidigare studentgenerationer, inte minst när det gäller deras förhållande till teknik, lärande och kunskap.

* En tekniker är inte längre en hjälte som på 60-70-talen. Tvärtom är inte minst den digitala tekniken så inbäddad i vår kultur att den blivit ”osynlig”. Dock finns ett starkt växande intresse för att utforska tillämpningar av teknik, inte minst för kommunikation. Detta intresse är inte könsbundet. Alltså bör utbildningsfokus ligga på  applikationsnivå, inte på teknik som egenvärde.

*  Undvika att uppmuntra konsumentbeteende när det gäller kunskap. Studenters erfarenheter av egen kunskapsbildning och lärande har grundlagts i en ungdomsskola som alltmer krackelerar inifrån p g a att den inte kan möta unga människors behov av att finna sina egna kunskapsvägar. Högskolan behöver alltså finna former för ett individuellt, handledarlett lärande som skapar mening för den enskilde studenten. Paradoxalt nog fungerar det bäst i grupp. Individers kunskapsbehov blir synliga först när de får spegla sig i andra. Detta behov är inte könsbundet.

* Sammanhang och nytta. Fokusera på sammanhållna utbildningar, så att studenterna kan förstå progressionen i sin egen kunskapsutveckling och kunna koppla den till en tydlig målbild vad den leder till, d v s i första hand arbete. Detta är inte könsbundet.

Alternativt urval kan vara ett sätt att förstärka och bekräfta studenternas utbildningsval. Vi har valt att inte i första hand använda urvalet som ett sätt att välja ut en ”elit”, utan att ge de sökande möjligheter göra medvetna val. Fokus i urvalsprocessen ligger på färdigheter som i sig breddar en traditionell rekrytering – den sökandes motivation, kreativitet, verbala och ickeverbala förmåga, förmåga att relatera sina styrkor och svagheter till sig själv och andra människor m m.

Om skissande och lärande

Mötte studenter som just avslutat en kurs i skissteknik. Vi använde en timme för att reflektera över hur det går till att lära sig att få tankar och känslor via en penna ut på ett papper. Kort sagt hur vi kan göra bilder av något som händer inne i oss.

Det påtagliga i samtalet är den dubbla feedbacken jag fick.

Å ena sidan att långsamt upptäcka att det som var en självklarhet i småbarnsåren behöver läras om på nytt från början. Det är naturligtvis oerhört frustrerande och tar sig uttryck i ”Men om läraren hade visat mer hur han gör…” Om vi fått lära oss mer ritteknik, så…” ”Om jag bara fått veta mer vad jag skulle behöva utveckla…” Just den här kursen är ju så svår, därför att ingen annan kan berätta för mig vad som ryms i mig och hur jag ska kunna visualisera något av det. Jag behöver bokstavligt börja från början om jag gjort uppehåll i ritandet från 7-årsåldern tills dess jag är 22 eller 55.

Å andra sidan, när den första frustrationen lägger sig, infinner sig ett lugn i rummet och studenterna börjar prata om hur de prövat om och om igen, fått feedback från läraren, prövat igen och långsamt, mycket långsamt börjar upptäcka hela nya förmågor hos sig själva. Eller som en student skrev i ett mail till mig:

Vi fick känna oss fram och upptäcka både vårt personliga skissande,
samt hur man kunde använda det för att hantera vad som finns inuti sitt eget sinne.
Jag blev introducerad till den själsliga och konstnärliga dimensionen av skissande,
samtidigt som jag fick lära mig vad jag behöver jobba mer på för få fram en bra bild,
genom samtal och bedömande.

Återstoden av våra liv

Satt med ett gäng från Digitala spel i går eftermiddag och pratade om framtiden.

Vi gjorde det genom att försöka bena ut vad det är för utbildning de de kom till för ett och ett halvt år sedan och hur deras föreställningar har förändrats under den här tiden.

Det är lite speciellt med spelutbildningar, tycker jag, eftersom det finns, åtminstone på ytan, en stark gemensam föreställning om vad utbildningen ska leda till. De vill få jobb i spelindustrin. Det verkar ytterst rimligt, tycker jag, men samtidigt finns en alltför begränsad syn på vad spelindustrin är – drömmen är att arbeta i stora team med utveckling av AAA-spel, t ex spel motsvarande World of Warcraft, projekt med budgetar på över 100 miljoner kronor.

Det tycker jag begränsar studenternas möjligheter att komma till sin rätt och inte minst att få arbete efter studierna. I Sverige finns det maximalt två spelföretag som jobbar med så stora projekt, som har en anständigt sund ekonomi och en vettig framtid. Men även de är i händerna på ytterst kortsiktiga riskkapitalister/internationella förläggare utan någon större framförhållning.

Jag hävdade i samtalet att det vore rent kriminellt om våra utbildningar skulle ha som mål att utbilda studenter till en så smal bransch. För å andra sidan är ju den sammantagna digitala mediebranschen så oändligt mycket större om studenterna inser att arbetsmöjligherna för en speldesigner eller en spelprogrammare är viktiga i hela branschen. Det är ju därför vi försöker att arbeta i team, över gränserna med de andra utbildningarna – Digital bildproduktion, Digital ljudproduktion och Medieteknik. Men detta är svårt, eftersom spelstudenternas föreställningar motsvaras av de andra utbildningarnas studenter.

Nu är det inte så att det är studenternas fel att dessa föreställningar dominerar, utan ansvaret vilar tungt på ungdomsskolans fragmentisering av kunskap och lärande och en digital mediebransch som till stora delar är omogen och därför i alltför hög grad pinkar in sina olika revir. Här finns en stor utmaning för oss som jobbar med utbildning och forskning att erbjuda tid och rum för unga människor att vidga sina perspektiv. Om inte, bidrar vi till att förminska och i vissa fall omintetgöra deras arbetsmöjligheter och därmed branschens utvecklingspotential.

Och ytterst tror jag att det handlar om vad vi ska göra i återstoden av våra liv.

Kul, utmanande och frustrerande

Palle och jag var på ett BTH- möte med ärendet ”Vad ska karaktärisera Blekinge tekniska högskolas högskolepedagogiska vision?”

Himla kul, utmanande och frustrerande.

Himla kul – därför att de som var med på mötet alldeles uppbart är passionerat intresserade av pedagogisk utveckling.

Utmanande – därför att ämnet innebär så mycket spänningar på en högskola:

* mellan forskning och utbildning. Båda delarna har utvecklat självbilder som inte alltid är av godo för kunskapsutveckling, studenter, och samhällsutveckling i största allmänhet. Självbilder har ju en tendens att spegla historien, snarare än nutid och framtid. Understundom pratar vi som om Sverige skulle ha två universitet, ett par tekniska högskolor och att studenterna utgörs av en homogen grupp vita 21-åriga gossar från medel- och överklassen. En sluten värld. Jag menar inte att vi tror det, men självbilderna svävar någonstans i tangentens riktning. Att forskning har en helt annan synlighet än utbildning och också självklar i den senmoderna tiden vi lever i. I tangentens riktning ligger också att begreppet forskning blir en monolit, bl a med den klara inriktningen att forskningsmeritering och anslag baseras på antalet publikationer i ansedda tidskrifter. Detta är naturligtvis starkt kontraproduktivt för all kunskapsutveckling. Men nog om det just nu.

* olika utbildningstraditioner, inte minst på BTH som ska rymma traditionell akademisk utbildning, tekniska utbildningar, professionsutbildningar och designutbildningar. Ett sådant här möte är utmärkt tillfälle att vi börjar artikulera våra olika identiteter så att vi kan bli medvetna om vårt värde och våra olikheter!

* meritokratitraditioner – att varje individ ska meritera sig inom sitt ämne. Detta motverkar samarbete mellan nära arbetskamrater, samarbete mellan sektionerna och förstärker hierarkier.

Men allt detta är utmaningar som naturligtvis går att lösa, som ska lösas eftersom våra uppdrahsgivare är studenterna – framtidens samhällsbärare och arbetskraft!

Frustrerande – åtminstone för mig som alltför ofta har alltför dåligt tålamod!