Byt ut reklam mot gestaltning

Nina Åkestam, denna kloka copywriter på Garbergs, skriver om vad hon tycker webben är och inte är. Hon gör det i dagens Resumé i form av nyårslöften eller överlevnadskit. Jag hoppar över de tre första:

4. Jag lovar att aldrig förväxla webb med banner. Webben är inget medium, det är en infrastruktur där allt (nästan) är möjligt. Att säga att webb är samma sak som banner och kampanjsajter är som att säga att världen är gjord av annonser. Och inget ont om annonser, men jag är glad att det finns till exempel smågodis också.

Om det femte nyårslöftet tänkte jag så här. Byt ut mina kunders varumärken mot mina mottagares upplevelser och reklam mot gestaltning, så börjar vi snacka business.

5. Jag lovar att se till att mina kunders varumärken applåderar sin publik. Mary Lee Sjönell sade en briljant sak när hon föreläste under Eurobest. Hon konstaterade att Barack Obama vann eftersom han gav sin publik applåder varje gång han höll tal (och därför fick han applåder tillbaka). Att göra bra reklam är att skapa en scen där varumärken kan stå och ge sin publik applåder. Det ska jag kämpa med.

Tack Nina Åkestam!

Digitala hamburgare

Hemma i Kyrkhult har vi tidskriften Sköna hem som obligatorisk toalettläsning. Understundom skriver författaren och journalisten Lena Katarina Swanberg krönikor där. Härom dagen satt jag och ströläste krönikan ”Smak är en balansakt” (nr 10/2008). Plötsligt studsar jag till inför det hon skriver:

Men om det är sant som modernismen hävdar att funktion är skönhet och skönhet är funktion…

…och om motsatsen är mer giltig idag? Alltså att skönhet inte är funktion. Där satt den! Kilen som ogenerat spräcker de regelsystem som låst en hel generation av webbutvecklare. Jag menar allt prat om usability och användarvänlighet. En betydelsefull bov i dramat är Jacob Nielsen, den danske ingenjören som i slutet på 90-talet lade sin hand som en våt filt över all webbutveckling och som har bidragit till att webben förblivit en digital hamburgare – fungerar likadant oavsett vem som gör den.

Grundproblemet är att Jacob, liksom så många andra i branschen, har fastnat i en religiös övertygelse om att begreppet funktion är överordnad allt. Eftersom skönhet inte är gångbart inom en modernistisk ingenjörstradition, så har de bytt det mot funktion = skönhet.

Jag gör ett tankeexperiment. Begreppet skönhet är en modernistisk översättning av begreppet estetik. För ett ögonblick frigör jag estetik från modernismens bojor och påstår att det också kan betyda ett fritt och medvetet val. Ett litet (t ex ska jag gå till höger eller till vänster) eller ett stort (hur ska jag utveckla webben så att den blir en mötesplats för alla). Dessutom påstår jag att begreppet funktion är ett utmärkt sätt att hämma och förminska varje designers idéutveckling för att komma till uttryck och ta ansvar för dem. Därmed undviker de att ta sin egen profession på allvar och förminskar mottagarens möjligheter att känna igen sig och bli gripen av uttrycket. När jag ändå håller på, så prövar jag också att byta ut begreppet funktion mot mening. Alltså, istället för att fråga vilken funktion något har, fråga vilken mening den har för dig och mig, hur det ingriper i våra liv.

Därför – vad skulle hända om vi, som har vår passion i att utveckla digitala medier, utgår från att vi sysslar med att utveckla meningsfulla mötesplatser och att utvecklingen avgörs av våra medvetna, fria val? Kort sagt, vad skulle hända om vi undvek att prata om funktion coh usability under ett år och koncentrerade oss på att utveckla idéer som blir meningsfulla uttryck för en mottagare?

En person

Gudmund Smith har blivit min senaste guru!

Palle och Daniel, två arbetskamrater, besökte psykologiska institutionen vid Lunds universitet i höstas. Deras ärende var att få hjälp med att finna bra tester till det alternativa urvalet för våra utbildningar. (Vi har övergivit arbetsprov som ett sätt att testa motivation och gestaltningsförmåga.)

Palle och Daniel fick många goda idéer av bl a Ingegerd Carlsson, professor i psykologi och strax innan de skulle vända tillbaka till Karlshamn, frågade hon om de ville träffa Gudmund Smith, pionjär inom kreativitetsforskning. De mötte en gammal man med ett obrutet intellekt som visade ett stort och genuint intresse för vår verksamhet. Väl hemma berättade de om sitt möte för mig.

Gudmund Smith har arbetat med personlighetsforskning i många årtionden, en sträng empirisk forskare, väl hemmastadd i laboratoriernas irrgångar. Trots detta (eller tack vare) har han i mogen ålder kommit till slutsatsen att en människas liv styrs både inifrån henne själv och av utifrånkommande impulser.

Detta är, menar jag, grundläggande kunskap för att förstå sammanhangen i en designers professionsutveckling i allmänhet och i designutbildningars och designforskningens utvecklingsmöjligheter i synnerhet!

Kort sagt, för att utveckla en hållbar teoribildning om kunskap genom design är en grundläggande förståelse av sambanden mellan person – idéarbete – uttrycksmedel – mottagare nödvändig. Men allt börjar i frågan: Vad är då en människa? Vad är en skapande människa, eller för att använda ett slitet uttryck, en kreativ människa? Gudmund Smith ger en antydan:

Intresset för kreativitet förefaller outsinligt, ofta lite luddigt och starkt värdeladdat. Rationella betraktare av allt ståhej kring detta ord har efterlyst mer precisa definitioner. Låt mig inledningsvis gå dem till mötes genom att skingra några vanliga missförstånd. De kreativa eller skapande människorna finner man inte nödvändigtvis bland dem som syns utåt, bland de massmedialt fokuserade ledarna, de kraftfulla organisatörerna eller eviga pratmakarna. Ofta kan de vara tillbakadragna, svårupptäckta, t o m asociala.
Den typiske kreative brister gärna i respekt för knäsatt visdom och betraktar inte kunskapens gränser som etablerade en gång för alla. Han/hon finner glädje i att själv kläcka nya idéer och känner ingen genans för sin barnsliga lust att pröva inkorrekta åsikter och vägval. Men samtidigt har vi med en vuxen person att göra som sållar sina infall med kritisk blick.

En sista påminnelse med återknytning till flummet kring begreppet kreativitet: en av basförutsättningarna för nyskapande heter gediget kunnande.

Akademisk legitimitet

Läser att regeringen vill införa en konstnärlig doktorsexamen.

I flera år har jag grubblat över hur nya kunskapsområden ska få plats i det akademiska livet utan att sälja sin själ, t ex utveckling av digitala medier. Av många skäl finns det alltid anledning för redan etablerade akademiska aktörer att inte bereda plats för nya, ovissa uppstickare eller kusiner, eller rent av något helt nytt:

* De viktigaste skälen är naturligtvis ekonomiska och meritokratiska. Att bevaka egna intressen är en allmänmänsklig ryggmärgsreflex som utvecklats till fulländning inom det akademiska systemet.

* Oreflekterade kunskaps- och vetenskapsteoretiska forskningsmiljöer som tillåts både av sig själva och systemet att vara sanningsägare, gatekeepers. Eftersom forskning i ett meritokratiskt system lätt blir sig själv nok, uppfattas andra (främmande) närbesläktade kunskapsfält som hot och kan avvisas som ovetenskapliga, utan närmare reflektion.

Låt mig ta ett par närbesläktade kunskapsområden – datavetenskap och informatik. Bägge har från början utvecklats från det klassiska akademiska ämnet fysik, och via teknisk fysik blivit självständiga ämnen. En av mina stora hjältar som var med om att övertyga det akademiska systemet om att både datavetenskap och informatik är beforskningsbara, blev sedermera en internationellt respekterad företrädare, professor med en enastående karriär på Sveriges mest respekterade tekniska högskola. Han berättade att han på 60-talet fick frågan från en företrädare för teknisk fysik, ”Du, det där med datavetenskap, går det att beforska?”.

Alldeles uppenbarligen. Och med en företrädare som inte har disputerat. Och som ändå blivit professor. Det tycker jag är klokt och nödvändigt. Ett nytt kunskapsområde behöver inte företrädas av en person som gjort en traditionell akademisk karriär. Men vad hände sedan med dessa uppstickare och avvikare?När de funnit sin plats och meriterar sig liksom alla andra genom att disputera och publicera så många artiklar som möjligt, i så välrenommerade tidskrifter som möjligt.

Då blir min första fråga: Har de tappat sin själ?

Det vet jag inte, men om jag jämför med vårt unga ämnesområde, så undrar jag vad som händer om vi ska gå samma väg som datavetenskap och informatik. Kan det vara så att vi, för att komma nära köttgrytorna, börjar kompromissa med vårt egentliga ärende, nämligen att pröva om den viktigaste kunskapsutvecklingen för vår del sker i produktion? Vi påstår ju att både  vår utbildning och forskning ska vara produktionsdriven och inte teoridriven.

Kort sagt – hur tar vi plats i det akademiska systemet utan att kompromissa med vårt ärende och samtidigt förtjäna legitimitet? För så är det, vi ska inte ”få” något, utan förtjäna det på grund av att vi kan hålla en hög utbildnings- och forskningsnivå med kunskaps- och vetenskapsteoretisk substans som är relevant för oss.

Då blir min andra fråga: Är regeringens förslag till konstnärlig doktorsexamen en möjlighet för oss att få större utrymme i systemet. De skriver ju

”En särskild konstnärlig doktorsexamen är enligt utredningen angelägen för att ge fördjupning i genuint konstnärliga frågeställningar och arbetsmetoder med grund i en egen konstnärlig praktik.”

”De konstnärliga områdena var under 2007 föremål för Högskoleverkets kvalitetsutvärderingar, och en återkommande reflektion från bedömar-grupperna rörde risken för att den konstnärliga forskarutbildningen får svårt att hävda sin konstnärliga särprägel när terminologi och uppläggning hämtas från de traditionella vetenskapliga områdena.”

Spontant kan jag tycka att denna examen betonar just de delar som en traditionell examen förbiser – produktion.

Men om igen, finns risken att konstnärerna som beträder denna nya bana förlorar sin själ?

Trött på interaktion?

Eftersom vår passion i Karlshamn är utveckling av digitala medier, kommer vi dagligen, osökt in på begreppet interaktion/interaktivitet.

Jag tycker att jag åtminstone använder begreppet till leda, t ex att spel är interaktiva, ickelinjära, nyskapande i sitt berättande – vi tror oss dra in användaren (ett annat läskigt begrepp tycker jag) i en historia som hon/han själv kan bestämma över. Detta är naturligtvis rent nonsens. Ju mer ”interaktivt och ickelinjärt” ett spel uppges vara, desto mer kontrollerande teknik behövs och desto fiffigare belöningssystem byggs in, för att å ena sidan ge ”användaren” illusionen av självbestämmande och frihet, å andra sidan med morot/piska styra henne/honom dit vi vill.

Vi pratade om det, Patrik och jag, när vi gled längs blekingevägarna för en stund sedan.

Jag hävdade (till Patriks förskräckelse, tror jag) att begreppet interaktion alltmer får samma innebörd som ungdomsskolans styrsystem har för de unga människor som finns där. Skolans dolda styrsystem är belöning, kontroll och en illusion av att eleven styr sin utbildning – hon/han förväntas kunna interagera med sitt lärande. Pavlov skulle applådera i sin stimuli/responshimmel om han visste om detta. Själv blir jag en aning sorgsen över att vi alltför ofta pratar som om kejsaren har kläder.

Jag blir glad igen när jag läser Sandy Stones berättelse om MIT-Lab på 70-talet. Hon citerar den legendariske Andy Lippman:

”The fourth corollary is no-default, which means that the conversation must not be preplanned path, it must truly develop in the interaction.”