En förebåderska om våren

Sveriges radios mellanösternkorrespondent Cecilia Uddén och jag möttes i morse, i snökaoset mellan Kallinge och Ronneby.

Efter att ha lyssnat på en svårartad debatt mellan två politiker, starkt understödda av en programledares ledande frågor, hade jag nått en viss radiolyssnarmättnad.

Då,  som en förebåderska om våren som kanske kommer, ljuder Cecilia Uddéns röst från Amman i Jordanien:

Det är torsdag morgon, jag har just pratat med Abbas, min granne som säger “Om du färgar håret, så får du följa med till Bagdad…”

Det är fredag eftermiddag, sista dagen på en arbetsvecka som varit hektisk och alldeles förträfflig. Det som vi länge har längtat efter – en plattform för studentrekrytering är faktiskt verklighet. I en vecka har vår nya sajt varit uppe och trafiken på den har varit hektisk, vi har fått många dunkar i ryggen. Det är på riktigt.

En sidoeffekt, som vi nog inte tänkt så mycket på, förrän så här efteråt är att vi ägt framväxten och produktionen av sajten tillsammans. Jag har sällan mött så mycket samlad entusiasm och arbetsvilja som bland mina kära arbetskamrater. Jag är alldeles övertygad om att sajten kommer att göra våra utbildningar bättre.

Och ändå har jag inte behövt att färga håret.

Det drar ihop sig!

Följande stolta inbjudan har spritt sig som en löpeld genom blogg-, twitter-, facebook-, messengervärlden:

”Allt är möjligt och en del är viktigt, något är livsviktigt”

Om konsten att använda webben som en ny mötesplats för rekrytering och marknadsföring.

Ett gott exempel: Rekryteringssajten för BTH Digitala medier.

Syftet med sajten är att använda sociala medier på webben för att kommunicera BTH Digitala medier som ett attraktivt utbildningsval med spetsutbildningar inom nya medier:

“Spetsutbildningar för morgondagens arbetsmarknad, speciellt regisserade för skapande människor, som vill utveckla sin kreativitet och arbetsmetodik inom ljud, bild och berättande med hjälp av digitalt hantverk.”

I vår kommunikation prövar vi word-of-mouth marketing eller ”buzzing”, (många avsändare till många mottagare), genom att studenter, alumni, arbetsgivare, ambassadörer sprider berättelserna om BTH Digitala medier i sina nätverk, som sprider dem i sina… Vi infiltrerar communities på nätet, Twitter, Facebook, MS Messenger, där våra studenter och alumner garanterar trovärdigheten för våra utbildningar.

Buzzing förutsätter att vi bygger trovärdiga berättelser om BTH Digitala medier, om människorna, de mänskliga mötena, framgången för enskilda människorna, kommunicerar att ”Allt är möjligt och en del är viktigt, något är livsviktigt”.

Välkommen till launch meeting med marknadsstrategen Mats Karlsson, Givakt och Peter Ekdahl, BTH Digitala medier.

Fredagen 6 mars, kl 8.30 i Deltat, byggnad A, Östra Piren, Karlshamn.

Arrangörer:

BTH Digitala medier

Dock har vi inte avslöjat webbadressen än, vi väntar in i det sista…

Innerlig på riktigt

Richard Swartz för mig in i Gustaf-Otto Adelborgs universum. Han har den förmågan.

I juni, förra året, berättade han om den ytterst lilla tyska staden Iphofen, så till den milda grad att jag dagen efter var i färd att köpa en tågbiljett dit. Dock lyckades jag hejda mig, men min längtan kvarstår. Jag ska dit, förr eller senare.

Nåväl, Gustaf-Otto Adelborg, i Richard Swartz berättelse, var en

…numera bortglömd författare från förra seklet som skrev mycket litet, inalles sex böcker, de tre första nästan oläsbara (åtminstone som han själv såg det) medan de tre sista tillhör de märkligaste vår litteratur äger.

Det som drabbar mig är Gustaf-Otto Adelborgs, eller möjligen Richard Swartz, ärende: Livet är en brottning med innerligheten, kort sagt att vara människa, att inte tumma på vare sig allvar eller skärpa. Om staden Uppsala skriver till exempel  Gustaf-Otto Adelborg:

Det torde vara mer än vanligt svårt att i denna stad göra sig omedelbart gällande som människa.

Så vänder jag sidan i tidningen och möter Per Persson, han som spelar huvudrollen i bandet Perssons Pack.

Han berättar om deras nya skiva och om Love Antell som har bokat en studio för 10 000 kr om dagen. Följden av denna bokning blir, “då var man tvungen att få ihop några låtar.” Men det är också tvunget att få med Love, eftersom han spelar gitarr som Per Persson vill ha det, utan några “jävla bluesböjningar”. Så här vill Per Persson att hans skiva ska låta:

Jag älskar en grupp som heter Jailbird Singers. De bildades på Långholmen och gjorde bara en folkparksturné, 1964. Tony hade magcancer och låg i baksätet och hade djävulskt ont medan Korpen och Masen var ute och stal saker på ställena, och de hade en stämföring som var väldigt fräsch. Så vill jag att det ska låta, det var verkligen på riktigt.

Byt ut reklam mot gestaltning

Nina Åkestam, denna kloka copywriter på Garbergs, skriver om vad hon tycker webben är och inte är. Hon gör det i dagens Resumé i form av nyårslöften eller överlevnadskit. Jag hoppar över de tre första:

4. Jag lovar att aldrig förväxla webb med banner. Webben är inget medium, det är en infrastruktur där allt (nästan) är möjligt. Att säga att webb är samma sak som banner och kampanjsajter är som att säga att världen är gjord av annonser. Och inget ont om annonser, men jag är glad att det finns till exempel smågodis också.

Om det femte nyårslöftet tänkte jag så här. Byt ut mina kunders varumärken mot mina mottagares upplevelser och reklam mot gestaltning, så börjar vi snacka business.

5. Jag lovar att se till att mina kunders varumärken applåderar sin publik. Mary Lee Sjönell sade en briljant sak när hon föreläste under Eurobest. Hon konstaterade att Barack Obama vann eftersom han gav sin publik applåder varje gång han höll tal (och därför fick han applåder tillbaka). Att göra bra reklam är att skapa en scen där varumärken kan stå och ge sin publik applåder. Det ska jag kämpa med.

Tack Nina Åkestam!

Digitala hamburgare

Hemma i Kyrkhult har vi tidskriften Sköna hem som obligatorisk toalettläsning. Understundom skriver författaren och journalisten Lena Katarina Swanberg krönikor där. Härom dagen satt jag och ströläste krönikan “Smak är en balansakt” (nr 10/2008). Plötsligt studsar jag till inför det hon skriver:

Men om det är sant som modernismen hävdar att funktion är skönhet och skönhet är funktion…

…och om motsatsen är mer giltig idag? Alltså att skönhet inte är funktion. Där satt den! Kilen som ogenerat spräcker de regelsystem som låst en hel generation av webbutvecklare. Jag menar allt prat om usability och användarvänlighet. En betydelsefull bov i dramat är Jacob Nielsen, den danske ingenjören som i slutet på 90-talet lade sin hand som en våt filt över all webbutveckling och som har bidragit till att webben förblivit en digital hamburgare – fungerar likadant oavsett vem som gör den.

Grundproblemet är att Jacob, liksom så många andra i branschen, har fastnat i en religiös övertygelse om att begreppet funktion är överordnad allt. Eftersom skönhet inte är gångbart inom en modernistisk ingenjörstradition, så har de bytt det mot funktion = skönhet.

Jag gör ett tankeexperiment. Begreppet skönhet är en modernistisk översättning av begreppet estetik. För ett ögonblick frigör jag estetik från modernismens bojor och påstår att det också kan betyda ett fritt och medvetet val. Ett litet (t ex ska jag gå till höger eller till vänster) eller ett stort (hur ska jag utveckla webben så att den blir en mötesplats för alla). Dessutom påstår jag att begreppet funktion är ett utmärkt sätt att hämma och förminska varje designers idéutveckling för att komma till uttryck och ta ansvar för dem. Därmed undviker de att ta sin egen profession på allvar och förminskar mottagarens möjligheter att känna igen sig och bli gripen av uttrycket. När jag ändå håller på, så prövar jag också att byta ut begreppet funktion mot mening. Alltså, istället för att fråga vilken funktion något har, fråga vilken mening den har för dig och mig, hur det ingriper i våra liv.

Därför – vad skulle hända om vi, som har vår passion i att utveckla digitala medier, utgår från att vi sysslar med att utveckla meningsfulla mötesplatser och att utvecklingen avgörs av våra medvetna, fria val? Kort sagt, vad skulle hända om vi undvek att prata om funktion coh usability under ett år och koncentrerade oss på att utveckla idéer som blir meningsfulla uttryck för en mottagare?

En person

Gudmund Smith har blivit min senaste guru!

Palle och Daniel, två arbetskamrater, besökte psykologiska institutionen vid Lunds universitet i höstas. Deras ärende var att få hjälp med att finna bra tester till det alternativa urvalet för våra utbildningar. (Vi har övergivit arbetsprov som ett sätt att testa motivation och gestaltningsförmåga.)

Palle och Daniel fick många goda idéer av bl a Ingegerd Carlsson, professor i psykologi och strax innan de skulle vända tillbaka till Karlshamn, frågade hon om de ville träffa Gudmund Smith, pionjär inom kreativitetsforskning. De mötte en gammal man med ett obrutet intellekt som visade ett stort och genuint intresse för vår verksamhet. Väl hemma berättade de om sitt möte för mig.

Gudmund Smith har arbetat med personlighetsforskning i många årtionden, en sträng empirisk forskare, väl hemmastadd i laboratoriernas irrgångar. Trots detta (eller tack vare) har han i mogen ålder kommit till slutsatsen att en människas liv styrs både inifrån henne själv och av utifrånkommande impulser.

Detta är, menar jag, grundläggande kunskap för att förstå sammanhangen i en designers professionsutveckling i allmänhet och i designutbildningars och designforskningens utvecklingsmöjligheter i synnerhet!

Kort sagt, för att utveckla en hållbar teoribildning om kunskap genom design är en grundläggande förståelse av sambanden mellan person – idéarbete – uttrycksmedel – mottagare nödvändig. Men allt börjar i frågan: Vad är då en människa? Vad är en skapande människa, eller för att använda ett slitet uttryck, en kreativ människa? Gudmund Smith ger en antydan:

Intresset för kreativitet förefaller outsinligt, ofta lite luddigt och starkt värdeladdat. Rationella betraktare av allt ståhej kring detta ord har efterlyst mer precisa definitioner. Låt mig inledningsvis gå dem till mötes genom att skingra några vanliga missförstånd. De kreativa eller skapande människorna finner man inte nödvändigtvis bland dem som syns utåt, bland de massmedialt fokuserade ledarna, de kraftfulla organisatörerna eller eviga pratmakarna. Ofta kan de vara tillbakadragna, svårupptäckta, t o m asociala.
Den typiske kreative brister gärna i respekt för knäsatt visdom och betraktar inte kunskapens gränser som etablerade en gång för alla. Han/hon finner glädje i att själv kläcka nya idéer och känner ingen genans för sin barnsliga lust att pröva inkorrekta åsikter och vägval. Men samtidigt har vi med en vuxen person att göra som sållar sina infall med kritisk blick.

En sista påminnelse med återknytning till flummet kring begreppet kreativitet: en av basförutsättningarna för nyskapande heter gediget kunnande.

IT-tiden, programkod och svensk lag

Lyssnade i morse på en intervju med författarna till en nyutkommen bok om Pirate Bay.

Lystrade till två ting:

De fick frågan om varför Pirate Bay, som en svensk företeelse, är så stora (en av världens 100 mest besökta sajter) och en av förklaringarna “gick tillbaka till IT-tiden”. Det tyckte jag var intressant; IT-tiden är redan historia, trots att den utspelade sig mellan c a 1999-2001. Min fråga blir då – vilken tid lever vi i idag? Finns nog anledning att återkomma till den frågan.

De fick naturligtvis också frågan varför så många bryter mot både svensk lag och EU-fördrag. Då sa de något som kan vara värt att meditera över. Anledningen är att programkod och svensk lag har samma grunduppgift – båda bygger på regler som kan följas eller överträdas. Skillnaden mellan dem är, att om någon överträder svensk lag, så behöver det inte innebära påföljder, men bryter någon mot programkodens inbyggda regelsystem, fungerar ingenting. Kort sagt programkodens regler är viktigare än svensk lag. (Får inte riktigt ihop logiken, men det är något som kittlar i levern.)

Svart och vitt

Läste för en stund sedan att USA kommer att gå i konkurs! Eftersom det är en expert som uttalar sig, så har han med stor sannolikhet rätt, enligt enkel medielogik.

Eftersom jag inte för ett ögonblick tror på USA:s icke-framtid och därmed hela världen som ett ekonomiskt katastrofområde, börjar jag fundera på en närliggande sak:

Om det nu är så att våra sinnen får mycket av sin näring från medievärlden som är en förvrängd,  svartvit kopia av den verkliga världen; tänk om mediernas senaste hjälte, piloten som sägs ha nödlandat ett fullsatt passagerarplan på Hudsonfloden, tänk om han inte gjort det!

Tänk om det är andrepiloten, eller en flygkunnig passagerare som av en ren tillfällighet kastat sig in i cockpit, eller…

Tänk om hjälten inte är en hjälte, utan om några dagar  förvandlas till ett lovligt byte för ett mediedrev som strax innan utgjort en hyllningskör. Allt med hjälp av samma enkla medielogik.

Allvaret

På tal om att vårt jobb som lärare och studenter är på fullaste allvar.

John Maeda, f  d professor på MIT, grafiker och datavetare, sedan i somras president på Rhode Island School of Design (RISD), uttrycker samma sak.

12 september 2008 höll han sitt invigningstal på RISD och uttrycker allvaret så oändligt mycket mer nyanserat och inte fullt så drastiskt som jag gjorde i föregående inlägg:

“I’ve always been someone who hates labeling myself – I don’t feel like an artist, a designer, a technologist, an administrator, or any other one thing. I feel like me, someone who likes making things. When I was younger, people used to tell me, “maybe you should be a graphic designer.” I didn’t know what that meant until I stumbled upon a book by Paul Rand called A Designer’s Art, and I was humbled and changed. Paul Rand created the well-known IBM, ABC, UPS logos and many other lasting works. In Rand’s work, I saw an exquisite understanding of space combined with a deep, playful sense of what it means to be human. Later, I was fortunate to meet Rand at his studio in Connecticut and spend some time with him before the end of his life. He imparted to me not only wisdom about art and design, but also wisdom about life. He said to me, “You cannot play if you cannot earn.” I am grateful that in my life, I’ve found many ways to earn through play, and play through earning. It’s a life I wish for all RISD grads, and I’m sure their parents feel the same way.”

Och han avslutar sitt tal:

We can Start. And Finish. Here. The creative mind is not limited to black and white. It is comfortable with ambiguity, and ‘doing both’ as I like to say. You can be both a designer and an artist, a humanist and a technologist, a student and a teacher, a hand craftsman and a Photoshop guru, a global and local thinker, a leader and a servant, a president and a citizen. And we can start as many times as we like when we are open to the spirit and rigor of the creative way of being.”

Det du.

I samma båt

Nu har en copywriter kopplats in till vår nya rekryteringssajt – Anna Teresia. Det har jag längtat efter. Vi har många bra människor på bild, ljud, design och teknik, men saknat någon som kan uttrycka en känsla, en rörelse i ord.

Pratade i telefon med henne för en stund sedan för att hon ska få grepp om grundkänslan som vi vill berätta för en människa som klickar in på vår webbplats för första gången. Kort sagt vad vi vill  ska träffa i maggropen på en besökare, som i bästa fall väljer att söka våra utbildningar.

Eftersom vi har kort om tid så fick jag bli lite drastisk, så jag sa ungefär så här:

Vi som är här på BTH  i Karlshamn har en gemensam passion – vi vill till varje pris upptäcka, utveckla, utforska alla kända och just nu okända uttrycksmöjligheter som finns för att göra digitala medier så meningsfulla som möjligt för en mottagare. Det spelar ingen roll om vi är studenter eller anställda och det är på djupaste allvar!

Därför har vi varken tid eller råd att låtsas att det är utbildningar med traditionella lärar- och studentroller. Vi behöver bokstavligen sitta bredvid varandra och gemensamt dona och fixa och härja med alla till buds stående medel för att komma till skott.

Det enda som skiljer de anställda från studenterna är att de anställda har ansvar för helheten, att vi är äldre och därmed har större erfarenhet av livet, handledning, konfliktlösning och greppet om vad vi vill ska hända under de tre år som en student är hos oss.

När vi nästan var färdiga med vårt samtal, så slog det mig – borde inte det förhållningssättet vara självklart på alla utbildningar från första klass i grundskolan och uppåt?

Är det det?